Kemin på scen får det att spraka

I inledningen om kaosteorin får vi veta att pladdret på scen skulle kunna leda till att öknen sprider sig längs ekvatorn. Flera gånger under kvällen hinner jag tänka "låt öknen breda ut sig".

Mitt livs paj - en multikomisk paus i två akter, är en revyartad föreställning där sketcher och musiknummer avlöser varandra i ett rasande tempo nästan helt utan överflödiga repliker. Per Andersson, Tobias Lundqvist, Henrik Pellmé och Kjell Samuelsson har tillsammans med regidebuterande Håkan Johnsson och Erik Jensen skapat en underbar historia om livets roller på och utanför scen. I centrum står en missnöjd clown som vill reklamera sitt liv och mottot är "var dig själv, annars kanske någon annan är det". Ensemblen vrider och vänder på välkända begrepp och på de slitnaste skrattknepen. Hur roligt är det egentligen med ännu några män i balettkjol? Hur roligt som helst. Killarna lyckas samsa flams och trams med otroligt välformulerade och vällevererade tankegångar. Musikerna Tomas Edelgård och Marcus Sigvardsson gör en stark insats och en del sångnummer är ruggigt bra. Per Andersson har en närvaro som skulle glädja den striktaste skolfröken men framför allt är den kemin mellan de fyra kompisarna på scen som får det att spraka. En del saker kommer säkert att sitta ännu bättre när gänget spelat av sig premiärnerverna och blivit än mer bundis med golv och ridå. Men det sprudlar av skapar- och spelglädje och energin flödar ut bland publiken. I nummer som ornitologen, mjällsteppen, väntrummet och musikalen står min fyrvaktare och velar med tändstickorna till femte fyren. Det sägs att ens liv passerar revy när man dör. Denna afton passerar mitt liv en revy som snarare gör att jag känner mig lite extra levande.

Malin Lindqvist